maritzi.blogg.se

bara för att få en kopp kaffe. För hur svårt ska det vara?
Igår, tidigt på morgonen åkte kollegan, jag, Pompe och Fia till Sofiero där det var hundutställning. För att vi inte skulle bli helt utsvultna hade vi med oss matsäck med massor av gott och en termos kaffe. Jag som inte kan dricka kaffe utan mjölk hade bestämt mig för att köpa det  någonstans på vägen dit, men glömde givetvis detta. När vi sedan kommit fram, betalt inträde och besiktat hundarna så kom vi på att termosen stod kvar i bilen. Det var en bit dit så vi kom överens om att det nog skulle finnas någon som sålde detta inom området. Utställningen var stor och täckte in ett stort område och givetvis så skulle vi till den ring som låg längt bort. Vägen dit blev väldigt brant och hög därför att vi gick fel håll. Fast och andra sidan var vägen helt fantstisk....det hade vi missat om vi valt den andra vägen.
Tillslut kom vi fram till Lagottonas ring och slog oss ner på en bänk...Kollegan gick för att köpa kaffe. Med mycket mjölk, sa jag och längtade...Efter långstund kom hon tillbaks, helt brännskadad om fingrarna. Shit vad varmt, jag har knappt kunnat bara hit dem, sa hon. Jag blev lite konfunderad eftersom min mugg borde varit sval, med all mjölken. Jag var smart, sa kollegan. Istället för att ta med mjölk tog jag extra kaffe, sedan såg hon frågande på mig och sa, för du har väl mjölk med dig? Nej, det skulle jag ju ha köpt på vägen....
Förresten, vilken röra det är på utställningar. Trångt och jäkligt med alla jäkla tält som entusiasterna måste ha precis vid ringkanten. Plus att vi tyckte att vissa som ställer borde diskas direkt då de är aggressiva mot sina hundar. Vi studerade en tjej i cockerringen som banade sin hund genom att klämma den hårt över nosen fler gånger. Dessutom hytte hon fingret mot den osv. Ska man göra så här?  En del drar hunden i huvudet, upp upp som om de försöker göra halsen så lång som möjligt. Stackars hundar...det är inget hundliv det. Tittar man på vissa hundar ser de för tärda ut. En tik kunde vi räkna revbenen på där vi stod vid ringkanten. Och det var ingen ras som skulle se ut så där. Det fanns inte en uns till muskler på den stackaren. Men tack å lov åkte hon ut....

Ja, ja nog om detta. Vi åkte vidare till Ikea...det gick snabbt, vi var ute igen efter en tjugominuter fast innan avresan hade vi bestämt oss för att ta den där koppkaffe vi längtat efter hela förmiddagen i Bistron.  Med varsin mugg i handen tryckte vi fram varsen ur automaten. Jag letade efter mjölk, men fann ingen och blev jättebesviken. Pulvermjölk är ju inte samma sak. Det är bara en korkad lösning. Kaffe var så jäkla varmt, skållande. Kollegan brände sig återigen fast nu i munnen. Fan, sa hon....
På väg ut ur Ikea stannade vi vid en mack och köpte en liter mjölk. Sedan tog vi en lång omväg nerom söderåsen. Där finns ett vackert naturresarvat som vi stannade vid. Vi tog det första rastplatsbord vi såg och hällde upp kaffet ur termosen. Sedan fyllde jag på med kallmjölk. Här satt vi sedan och njöt en stund innan vi besteg ett jätteberg, eller vad det nu var. Mjölksyran gjorde sig till känna redan innan vi börjat uppstigningen. Pompe sprang retfullt upp och ner framför oss. Vilken kondis man har...ändå så är vi ute och ränner i skogen varje dag. Men vackert var det. Rådjursstupet, tror jag att det hette som vi besteg. Väl uppe var det en slående utsikt, som bara min kollega fick se för jag stod fastnaglad vid stacketet invid kanten när hon gick ut på en smal stig som ledde ut till kanten där inga träd skymde. Huuua,  det hade jag inte gjort. Lider nämligen av svindel. 
                                                                                  
Sammanlagt hade vi en jätteskön dag, där vi hann med och vara med om mycket.
Nu på morgonen har jag varit i Kristanstad för att lämna av sambon som ska opereras, igen. Han gör det hela tiden tycker jag. Jag har lovat att hämta honom när han är klar så det blir nog inget jobb idag. För han behöver nog min hjäp i eftermiddag. Ni vet karlar, de blir ju så sjuka och vi vet ju inte hur det känns....