Uppppssssssssss
What a relif, tappade precis laptoppen i golvet. Pang och jag trodde att nu jäklar gick den sönder. Men tack o lov verkar den vara OK! Phuuu....
Vad skulle jag gjort utan denna som blivit min bästa vän det senaste året. När vi bodde i Norge var det min enda länk ut i verkligheten de tillfällen som vi satt insnöade där uppe på berget. Tänk er själva att inte kunna gå ut eller ta sig ner till byn på kanske två veckor för att shoppa eller nått. Men med lappisen kunde jag göra allt detta ändå. + kontakten med övriga välden.....Jag älskar min lap.
Idag har vi tvättat nästan hela dagen. Så underbart när allt är rent och fint i skåpen och tvättkorgen tom. Vid lunch tog jag och vovvarna en tur ut i skogen som de bara älskar. Vädret var soligt och fint inte alls kallt så vi fick verkligen en fin stund. Mitt i skogen mötte vi en mycket gammal gubbe, säkert mellan 90 och döden. Vi hade tagit av mot en stig som ledde in i djupa skogen. Där inne, mitt på den smala stigen stod gubben, helt stilla. Både jag och vovvarna blev lite oroliga, vem är det, tänkte vi? Mojje och Pompe började skälla lite diskret. Jag frågade på håll om han kanske var rädd, han svarade, mumlande, att det var han inte....så vi närmade oss honom som fortfarande stod stilla. Självklart stannade vovvarna till och ville undersöka gubben som böjde sig ner och sträckte ut handen. Vovvarna ryggade lite men var ändå nyfikna. Efter detta trodde jag att vi kunde fortsätta vår färd men icke, gubben började prata med en konstig dialekt, jag fattade ingenting därför stod jag kvar och låtsades lyssna av ren artighet. Flera gånger gjorde jag ansats att gå men han bara fortsatte mala och mala...något om hundar...vet ej vad. Mojje blev rastlös, Pompe började gräva ett hål, förmodligen en tänkt flyktväg. Jag funderade på vilket århundrade gubben kom ifrån för han var helt transparent, som en vålnad, men så var han klädd i en kvinnotäckkappa av det modernare slaget så levande var han nog. Lite kusligt var det. Till slut, efter en tjugominuter, kom vi så äntligen där ifrån....Vi tog alla ett djupt andetag och fortsatte vår runda.....när vi nästan nått vårt mål möter vi väl gubben igen som genast börjar mala.....mala....mala. Men nu går Mojje fram till honom och skäller ut honom efter noter. Så fort gubben öppnade munnen skällde Mojje och så höll de på en stund tills gubben fick nog och gick.....Mojje är klurig han....Liten men förståndig som få....Sammantaget var det en härlig tur, trotts gubben...Imorgon ska vi ut hela familjen...
Ha en trevlig helg alla bloggare....och icke bloggare
Vad skulle jag gjort utan denna som blivit min bästa vän det senaste året. När vi bodde i Norge var det min enda länk ut i verkligheten de tillfällen som vi satt insnöade där uppe på berget. Tänk er själva att inte kunna gå ut eller ta sig ner till byn på kanske två veckor för att shoppa eller nått. Men med lappisen kunde jag göra allt detta ändå. + kontakten med övriga välden.....Jag älskar min lap.
Idag har vi tvättat nästan hela dagen. Så underbart när allt är rent och fint i skåpen och tvättkorgen tom. Vid lunch tog jag och vovvarna en tur ut i skogen som de bara älskar. Vädret var soligt och fint inte alls kallt så vi fick verkligen en fin stund. Mitt i skogen mötte vi en mycket gammal gubbe, säkert mellan 90 och döden. Vi hade tagit av mot en stig som ledde in i djupa skogen. Där inne, mitt på den smala stigen stod gubben, helt stilla. Både jag och vovvarna blev lite oroliga, vem är det, tänkte vi? Mojje och Pompe började skälla lite diskret. Jag frågade på håll om han kanske var rädd, han svarade, mumlande, att det var han inte....så vi närmade oss honom som fortfarande stod stilla. Självklart stannade vovvarna till och ville undersöka gubben som böjde sig ner och sträckte ut handen. Vovvarna ryggade lite men var ändå nyfikna. Efter detta trodde jag att vi kunde fortsätta vår färd men icke, gubben började prata med en konstig dialekt, jag fattade ingenting därför stod jag kvar och låtsades lyssna av ren artighet. Flera gånger gjorde jag ansats att gå men han bara fortsatte mala och mala...något om hundar...vet ej vad. Mojje blev rastlös, Pompe började gräva ett hål, förmodligen en tänkt flyktväg. Jag funderade på vilket århundrade gubben kom ifrån för han var helt transparent, som en vålnad, men så var han klädd i en kvinnotäckkappa av det modernare slaget så levande var han nog. Lite kusligt var det. Till slut, efter en tjugominuter, kom vi så äntligen där ifrån....Vi tog alla ett djupt andetag och fortsatte vår runda.....när vi nästan nått vårt mål möter vi väl gubben igen som genast börjar mala.....mala....mala. Men nu går Mojje fram till honom och skäller ut honom efter noter. Så fort gubben öppnade munnen skällde Mojje och så höll de på en stund tills gubben fick nog och gick.....Mojje är klurig han....Liten men förståndig som få....Sammantaget var det en härlig tur, trotts gubben...Imorgon ska vi ut hela familjen...
Ha en trevlig helg alla bloggare....och icke bloggare
Kommentarer
Postat av: Miss Milja
Märklig gubbe, läskigt!?
Va inte ute i djupskogen själv mammi!
Puss
Trackback
