maritzi.blogg.se

  Då har mellandottern kommit hem från Norge där hon jobbat, andra rundan, hela januari och framtill nu i helgen. Tror ni att hon hört av sig till sin mamma? Nej, jäkla unge. Här har man fött, fostrat, gjort allt för att hon ska bli en självständig medborgare, matat, klätt osv sen hör hon inte av sig!!! Lite ledsen blir jag nog...även om jag vet att jag är precis likadan som hon. Reser jag, kan jag aldrig ringa hem och höra hur allting är. Jag blir nästan sjuk bara jag tänker på om det då skulle vara något och att inte ha möjligheten att vara där. Nu när jag bor i Hlm och barnen i Karlskrona är jag likadan...har svårt att höra av mig regelbundet för det gör ont att inte vara där. Vi var alltid så tajta, barnen och jag...vi umgicks hellre med varandra än med någon annan. Nu är det så tomt efter dem. Hade jag bott kvar i K-na hade vi umgåtts jämt, det vet jag, vi tillochmed jobbade ihop en sommar. Kanske inte sonen, han har så mycket eget för sig, ni vet polare, innebandy, partyliv. Men han var ändå mammas...sista åren har han bott hos sin pappa, som är en underbar far, egentligen har han velat bo hos honom i flera år men jag hade svårt att släppa honom, var väl rädd för något onödigt som vanligt, eller tänkte mer på mina känslor än sonens. Så det har nog varit bra för sonen att vi flyttade till Norge och sen till Hlm för då blev det naturligt för honom att bo hos pappa. Som mamma är det svårt att släppa barnen och det är jag nog inte ensam om...men idag känns det fel att jag inte gjorde det tidigare än det nu blev, men bättre sent än aldrig. Jag tänker så här, om det här med att höra av sig, att de ringer om det är något annars är allt ok.
Mina barn har alltid retat sig på att jag var så överbeskyddande...samma här...kände mig sjuk av att tex vara ute och cykla med barnen. Jag kunde se framför mig hur de skulle ramla och skada sig. Glömmer inte när sonen fick sina inlines, han fick åka på altanen först, tills han behärskade det, innan jag vågade låta honom åka på området...så jäkla fjantigt va? En gång for han iväg runt husknuten medan jag tittade på och det sög i magen av obehag för jag trodde att nu var det sista gången jag såg honom. Nä usch vad hemskt det måste varit för barnen med en sådan mor! Jag har sett konsekvenserna av det hos älsta dottern. Hon har utvecklat en rädlsa för mycket...förlåt gumman, hoppas du kan gå i terapi för att bli kvitt mina demoner...