Andevärlden
Seanser, medium, kontakt med andevärlden mm är så jäkla intressant. Om det är sant eller inte bryr jag mig mindre om. Detta är ett intresse jag haft i flera år, inte för att jag själv är ett medium eller ser andar fast det har ju hänt saker ibland som varit svåra att förklara. Idag har jag funderat lite kring detta.
De säger ju att själen träder in i kroppen vid födsloögonblicket och att det är vi själva som väljer vilket liv vi vill födas till. Alltså, bebisen väljer sina egna föräldrar. Det kan ju tyckas konstigt för vem vill födas i fattidom, krig, misshandel osv men tydligen finns det en mening med den kunskap vi får här i jordelivet. Det jag funderade på idag var problematiken nästan alla har med sin självkänsla då syftar jag mest på kroppens utseende. Vi är ju aldrig riktigt nöjda med hur vi ser ut, eller hur. Faktiskt känns det konstigt varje gång jag själv ser mig i spegeln. Vad jag ser är inte riktig hur jag själv upplever det. Ni förstår säker vad jag menar. Sen är det det här med vikten, det spelar ju aldrig någon roll om man är smal eller kraftig för man är ändå inte nöjd. Kan anledningen till denna självuppfattning vara att vi
inte "är" våra kroppar, eller vad man själv uppfattar sig som eller för den delen vad andra uppfatter en som? Nu blev det flummigt, men jag menar att vår själ och kropp är två separata enheter som inte har med varandra att göra? Är det därför jag får en smärre chock när jag ser mig på ett foto? Jag menar, jag känner ju inte igen mig själv. För att jag ska kunna få någon uppfattning hur andra ser mig brukar jag vrida foton uppochner. Men andra människor är inget problem att identifiera, de är alltid sig lika. Visst, är det lustigt. Är det på detta vis måste vi lära oss att se människan ur en ny dimmension. Visserligen är det väl det vetenskapen har gjort i många år men mina teorier syftar inte riktigt åt det hållet. Filosofin har ju alltid studerat människan men mer hela människan. Min teori är att vi alla är själar som valt ett skal att vandra på jordelivet i. Detta skal är komplext i och med det är ett system i sig och därför måste det skötas. Man skulle kunna se den som nödvändigt färdmedel för oss jordbundna. Kraskt, en maskin som vår själ intagit. Och en dag lämnar vi maskinen för att återgå till själslivet. Nu har jag snurrat till det ordentligt men så blir det väl om man umgås med sig själv förlänge.
De säger ju att själen träder in i kroppen vid födsloögonblicket och att det är vi själva som väljer vilket liv vi vill födas till. Alltså, bebisen väljer sina egna föräldrar. Det kan ju tyckas konstigt för vem vill födas i fattidom, krig, misshandel osv men tydligen finns det en mening med den kunskap vi får här i jordelivet. Det jag funderade på idag var problematiken nästan alla har med sin självkänsla då syftar jag mest på kroppens utseende. Vi är ju aldrig riktigt nöjda med hur vi ser ut, eller hur. Faktiskt känns det konstigt varje gång jag själv ser mig i spegeln. Vad jag ser är inte riktig hur jag själv upplever det. Ni förstår säker vad jag menar. Sen är det det här med vikten, det spelar ju aldrig någon roll om man är smal eller kraftig för man är ändå inte nöjd. Kan anledningen till denna självuppfattning vara att vi
inte "är" våra kroppar, eller vad man själv uppfattar sig som eller för den delen vad andra uppfatter en som? Nu blev det flummigt, men jag menar att vår själ och kropp är två separata enheter som inte har med varandra att göra? Är det därför jag får en smärre chock när jag ser mig på ett foto? Jag menar, jag känner ju inte igen mig själv. För att jag ska kunna få någon uppfattning hur andra ser mig brukar jag vrida foton uppochner. Men andra människor är inget problem att identifiera, de är alltid sig lika. Visst, är det lustigt. Är det på detta vis måste vi lära oss att se människan ur en ny dimmension. Visserligen är det väl det vetenskapen har gjort i många år men mina teorier syftar inte riktigt åt det hållet. Filosofin har ju alltid studerat människan men mer hela människan. Min teori är att vi alla är själar som valt ett skal att vandra på jordelivet i. Detta skal är komplext i och med det är ett system i sig och därför måste det skötas. Man skulle kunna se den som nödvändigt färdmedel för oss jordbundna. Kraskt, en maskin som vår själ intagit. Och en dag lämnar vi maskinen för att återgå till själslivet. Nu har jag snurrat till det ordentligt men så blir det väl om man umgås med sig själv förlänge.
Kommentarer
Trackback
