maritzi.blogg.se

Ja ha, då har jag lärt mig lite nytt idag.  Som ni kanske har upptäckt har jag ändrat min bloggdesign lite. Inte var det lätt men efter några vågade knapptryck så, tycker jag, ser det lite bättre ut. Syster och jag slog ihop våra kloka huvuden tidigare ikväll för att försöka oss på detta och till slut lyckades vi lite. Kul med lite ny kunskap! Ska bara lära mig lite mer om meningsbyggnad för det var fanken vad lustigt jag skriver ibland....
Idag har det varit rastlöst värre. Vaknar av Mojjes höga pip vid halv sju...Längtar tills nya valpen kommer då kanske han får annat att tänka på...Jäkla hund;) Jag vet inte om det är många löpande tikar i området för han är inte sig lik eller känner han på sig att det kommer konkurrans snart så han passar på att suga ut all uppmärksamhet han bara tyar.

                                           

Var ute hos mor idag för en fika då hon frågade vad vi skulle vara i jul, om vi ville komma till dem? Jo visst, sa jag men nu är det så att vi kommer att ha en liten vovve till då. Dessutom kommer Mijo också så då är det tre vovvar.  Mor gav mig en storögd blick för detta hade hon inte tänkt på.Nu hör det till saken att mina föräldrar inte är förtjusta i att ha hundar hemma. Mojje bodde där på nåder i somras. Visserligen ändrade de sig under denna tid till att Mojje var underbar men andra var inte välkomna. När dottern kom med Mijo fick de vara ute i trädgården. Det är väl ok, men nu är det vinter och inte lika kul så  för att avdramatisera det hela bjöd  jag hem dem på julfika istället. Det var nog bra för jag tyckte hon drog en lättnads suck;D
Imorgon åker julgardinerna upp, det ska bli mysigt. Ska åka till förrådet, där vi har en del saker, för att se om jag kan finna våra julprylar och en del vinterkläder. Nu får ni har en god kväll, tills vi hörs Ha det.

Vaknade av Mojjes högoktavia piiiiiiiiiipppppppande vi 7.00 så det var bara att klä på mig och gå ut. Idag var det tack o lov inte så kallt. Jag ska försöka få tag i en scooteroverall, den är ju perfekt när man ska ut med hundarna tidigt. Man kan snabbt och lätt hoppa i den när det är dags, som det är nu irrar jag omkring för att hitta något varmt att ta på. Ibland ligger det bästa i tvätten och då tar det ännu längre tid. En overall är det bara att hoppa i, klappat och klart.....
Idag är det en ny dag och jag undrar vad som kommer att hända. Det är lite trist att vara hemma hela tiden för det blir lätt slentrian. Nyss när jag var ute, gick jag och avundades dem som var på väg till jobb. Snart måste jag komma igång....snart....fast nu kommer lille valpen och då blir det mycket aktivitet för ett tag. Kanske skulle jag börja jobba med hundar? Typ instruktör eller hundpsykolog. Upptäckte igår att hundpsykolog inte är en skyddad titel. Utan det är bara några  utbildare som ger ett cert. i sin utbildning för att det ska finnas med. Men man kan kalla sig hundpsykolog om man vill....men så tänk om det kommer någon med en aggresiv amstaff? då hade jag nog inte varit oberörd. Kan man välja bort vissa raser om man är hundpsy? Det hade nog jag fått göra. Fegt va...
Nu ska jag plocka undan lite här hemma sen ska jag och Mojje ut i skogen en runda.....om vädret håller i sig. Nu går förresten jag och sambon och funderar på att ta ytterligare en hund. Det är en underbar tik som heter Gina. (4år) Hon ska ut på foder, vi är lite sugna. Jag personligen hade tyckt det skulle vara härligt och så slapp jag vara ensam kvinna i huset.Vi får se, här svänger det snabbt

Snart börjar frosseriet.....Gick genom affären idag o observerade hysterin. Nästan hela lokalen är fylld med ohälsosam, fet, söt, slaskig mat om man nu kan kalla det mat. Dessutom är det hyllmeter med godis som är paketerat med jultomtar o dyl. Vad är det som händer med oss människor vid dessa tider? Behöver vi verkligen äta denna mat under en hel månad om året? Nu protesterar ni väl och tänker det är väl inte en hel månad? Jo, det finns de som redan har varit på julbord och de som kommer att gå på flera innan julen är här. Sen, efter julen, måste maten ätas upp och det tar tid....Fet äcklig mat och massor av sötsaker...Fy
Konstigt att en sådan ohälsosam tradition inte ifrågasätts? Där är vi trofasta om något...Skulle man förändra mår många illa. Livet tappar en del av sin tjusning, eller hur? Men visst är det konstigt.
Sen ska vi inte tala om alla klappar som ska inhandlas....det får jag ta en annan gång. Nu ska jag gå o krypa ner i min sköna säng för att läsa en deckare..Go´natt alla

Fan vad jag längtar tills jag får åka skidor igen. Jag tänker på det varje dag. Varje kväll är jag inne på Skistars site för att kolla snödjup  och webcams över skidbackarna. Det har liksom gått mig på huvudet....
Här i skåne blir det ju aldrig riktig vinter och skulle det bli snö finns det inga direkta backar att åka i. Det ska visst finnas ett liftsystem i Båstadtrackten men har aldig varit där. Och det är inte samma sak som att befinna sig uppe på en topp i fjällen. Där man efter några timmars åkning möter upp vännerna på Afterski. I fjällen blir det en livsstil som delas av många andra....Jag hoppas verkligen att dottern räknar med att vi hänger med till Sälen efter nyår.

---

Dömmar

De två senaste nätterna har jag drömt att jag storröker.....:( Fattar inte vad det beror på. Det är 8 år sedan jag slutade röka och inte en gång har jag drömt om cigg men så plötsligt gör jag det. I drömmen har jag sån ångest och självförakt...När jag vaknar känner jag nästan smaken av gammal fimp i munnen, så jäkla äckligt. Dottern som också slutat röka för några år sedan har ibland sagt att han drömmer att hon röker igen. Men som sagt det har jag aldrig varit med om...undra om drömmen har någon mening och i så fall vilken?
Härom kvällen när jag lagt mig kom det en stark doft av rakvatten förbi min näsa. Det luktade riktigt mycket. Det var inte Sambon heller för han var inte i rummet och förövrigt äger  han inte ett rakvatten med den doften. Skumt var det iallafall tycker jag. En annan sak jag blir frustrerad av är att mina saker hela tiden försvinner här hemma. Härom dagen letade jag efter minga glasögon men kunde inte finna dem. Jag har två par och båda var borta. Jag hade migt tittat på mitt nattduksbord men där fanns de inte. Då jag var där och letade hade jag flyttat boken som jag för tillfälligt läser, då jag kommer tillbaks för att leta ännu en gång ligger plötsligt ett par glasögon uppe på boken? Jag blev helt paff, för de var inte där förut det är jag säker på. Och så här är det med massor av saker här hemma och det gäller både sambons och mina...Jag tror det är ett spöke som vill att vi ska uppmärksamma det. Någon annan förklaring finns det inte.... 

Nyss ringde dottern och berättade att lille Mijo fått loppor. Hon trodde att han fått det när han besökt oss sist, men jag blev lite tveksam...






Så jag satte Mojje på köksbordet för att göra en undersökning,  jag behövde inte ens ett förstoringsglas för att se att han var full med loppor. Konstigt att jag inte sett detta tidigare så som jag pysslar med honom jämt. Han har haft en liten skorpa brevid, under höger framben som jag undrat över tidigare. Men efter att veterinären tittat på det och konstaterat att det inte var något särskilt, kanske att han slickat sig där eller nått´, har jag inte sett något nytt. Men nu, efter tippset från dottern, har jag upptäckt flera ställen på hans hud där det är en liten skorpa.
Så jag satte av i all hast till djuraffären (Tails) för att införskaffa loppmedel. Efter två pälstvättar och inspryning med Frontline hoppas jag att de flesta loppor är döda.
För ungefär en vecka sedan träffade jag en kvinna med två hundar borta i hagen. Hon talade om att hennes hundar hade haft loppor sist hon varit i hagen. Hon undrade om jag sett något på Mojje. Nääää, det har jag inte. Men hon hade rätt, hagen är full av loppor....jag har nu skickat ut rikslarm till de jag vet som brukar vara där...Fast jag undrar faktiskt om inte Mojje haft dessa ända sedan vi bodde i Tormestorp? Mamma sa alltid: - Vad Mojje kliar sig mycket...Kanske är det han som loppat ner hagen?
Tack gumman för tippset:D

Fy fanken vad kallt det är nu på morgonen...Jag har precis kommit in från hagen där jag stått och förfruset...Ansiktet är alldeles stelt, läpparna torra och ögonen rinniga..fötterna kalla och tårna frysta, benen stickiga nästan brännande av förfrysning. Inte kul alls och det är detta vi har att gå igenom nu fram tills att våren gör intrång om ett halvår eller nått....ÅÅÅÅHHHHHHH hur ska jag orka?? Och vi som snart ska ha en valp till...vilket innebär tusen rundor ut varje dygn för att få den rumsren. Tänk i denna kyla då man måste bylsa  på sig massor innan man bara kommer utom dörren...Jag har funderat på att köpa en scoteroverall. De är varma och lätta att ta på sig, undra bara var jag skulle kunna köpa en för ett rimligt pris? Får väl kolla blocket. I en sådan kan man ju hoppa i i bara underkläderna, paktiskt:) 
Snart ska jag till sjukgymnasten för att få nålar instuckna i hela överkroppen därefter en omgång massage, skööönt för jag är så stel och har sådan jäkla värk. Det är också kylans fel att värken blir jä...ligare nu. Hade inte varit dumt om jag kunde flytta till varmare breddgrader över vintern.
Ja, varför gör man inte det egentligen? Vintern i Skåne är så tråkig, mörk, fuktig, kall, blött, isig mm. Det går knappast att vara ute längre stunder utan att bli sjuk...man springer mellan bilen, affären och hemmet bara för att undvika kylan. I Norge var det annorlunda, där kunde man aktivera sig på ett helt annat sätt dessutom var klimatet annorlunda. Visst var det kallt men det var inte fuktigt. Snön lyser upp vilket gör att man upplever inte mörkret som något ångestladdande dessutom lyser solen oftare. Här i Skåne känns vinter helt meningslös.   kommer snön töar den inom en timme eller ligger den och slaskar. Det blir sällan underlag så man kan åka skidor. Hur många gånger har man inte ,som barn, på kvällen, längtansfullt sett snön falla utanför fönstret, men inte fått gå ut för att det var för sent? Man ville natten skulle gå fort så man kunde få komma ut och leka i snön men när mogonen kom upptäckte man med tårarna i halsen att snön var borta....Pulkan, skidorna och kälken stod för  det mesta och samlade damm. Ibland gjorde vi misslyckande försök att åka på gräsmattan, bara för att få åka. Men det gick inte så bra ofta slutade med ett tvärstopp backen efter bara 1 meter. Inte hade vi råd att åka på någon skidsemester heller. Andra barn åkte till Österrike eller Sälen på sportlovet. När sen skolan började kunde man se vilka som varit ivär för de hade en gogglesolbränna i ansiktet som egentligen inte såg riktigt klok ut men ändå vare jag avundsjuk på dem.  Jag ville också ha en gogglesolbränna så jag kunde vara en av dem som åkte på skidsemester. På denna tid var det skolan som anordnade skidresorna till Österrike och de var bara de som hade det gott ställt som kunde åka med...snacka om disskriminering. Denna klick utmärkte givitvis sig när de kom tillbaka efter lovet....De fattiga var de bleka glåmiga barnen och de rika var de med goggelbränna...

Varför?

Här bor min lilla Bea för tillfälligt. Ser härligt ut, skulle gärna åka dit och gå på toppturer....
Nu har hon bott där snart i 3 månader så jag saknar henne väldigt mycket men snart är hon här..
Sedan ska hon tillbaks igen efter nyår för att stanna ytterligare 2 månader.




Idag var jag i Ystad och hälsade på lille man. Han hade vuxit en del och var fortfarande alldeles rund om magen, så gosigt..Jag satt med honom i knäet medan han sov. Han har så goa knubbiga tassar som jag hela tiden vill sitta och klämma på. När han vaknade ville han bita mig i fingrarna, näsan och i öronsnibben med sina små vassa valptänder...synd att de växer så snabbt. Tänk om man kunde få ge dem ett krummelurpiller. Mojje nosade intensivt när jag kom hem..Undra vad han tänker...Hoppas att allt går bra när den lille kommer hem om en och en halv vecka.

Dottern klagade idag på att jag inte bloggade tillräckligt. Känns som tiden inte räcker till, därför blir det lite hackigt, men just nu händer det inte så värst mycket mer än den vanliga rutinen. 
Idag har jag och älsklingen varit på stan för att se om vi kunde hitta några snygga gardiner till vardagsrummet men hittade inga. Jag ser framför mig fransar i olika färger för hela fönstret eller iallafall som täcker stor del av det. Men plötsligt nu när vi ska köpa det finns de inte, är det inte modernt längre? Då är det illa för jag är alltid lite före i tiden annars. Undra var jag isåfall ska ha? Frustrerande
Vi hittade lite julkul att fylla fönsterna med, en guldfärgad gran med ljus i och en snygg stjärna. Har precis satt upp granen och det blev jättemysigt. Imorgen ska jag hälsa på vår nya lille valp igen. Vi har nog bestämt att han ska heta Pomac, då mitt förslag på Pompe inte tilltalade älsklingen. Just nu heter valpen Mac Taylor, så älsklingen var lite finurlig och snusar brevid mig....Igår höll jag på att skratta ihjäl mig efter vi stött på två löpande tikar i hagen. Mojje blev givetvis helt galen och satte igång att skrika allt vad han orkade i de högsta oktaverna man kan tänka. När vi senare kom hem satt han först och ylade svagt med ett talande avslut typ yyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyy mlamlamalmalmla...det lät skit skoj. Mamma ringde mig samtidigt och hon fick sig ett gott skratt...Lite synd om honom dock...får väl se om kulorna får sitta kvar i framtiden. Nu kära vänner ska jag pömsa in...Go´natt
  

Detta är hemskt ,men min lillebror är ingen trevlig människa. Han har med åren utvecklat ett obehagligt beteende som yttrar sig i otrevligheter mot familjen, tvärhet, lögner, svartsjuka, avundsjuka, ironi, skadeglädje, okänslighet, ett antal sprukna förhållanden, sprukna vänskaper, grinighet, elakheter...mm. 
Jag har tillskillnad från min familj bott långt hemifrån de senaste 22 åren vilket gjort att jag själv inte drabbats men ofta fått höra från syskon och mamma hur elak han kan vara. Jag har inte riktigt kunnat förstå detta för när han kommit hem till min familj har han alltid varit social och trevlig. Dessutom har jag inte velat döma honom förrän jag säkert visste. Men jag hann inte flytta tillbaka till barndomstaden förrän hans elakheter kom fram. Vid flera tillfällen dessutom. Jag blev så ledsen och besviken. Tillsaken hör att han gifte sig i somras med en ny kvinna (träffade henne som hastigast den gång i Maj) som han träffat ett halvår tidigare. Ingen från familjen var närvararande eller uppvaktade dem. Tråkigt, men vi kunde inte gjort annorlunda. Han hade under det halvåret som gått sedan han träffat den nya varit så dum, elak, taskig mot sin handikappade bror, systrar och mor. Det har varit omöjligt att umgås med honom eller vara i hans närhet. Idag hörde jag att han åter hade varit elak mog min mor pg av vad som ska hända med julfirandet. Mor sa att hon kommer att fira den hemma och att de som kom var välkomna medan han tyckte att hon skulle vara hos honom istället. Detta skulle väl egentligen inte göra något om det inte vore för min handikappade bror som då hade fått vara ensam för han skulle aldrig, efter lillebrors elakheter, fira jul hemma hos honom och det vet han om. Till saken hör att lillebror idag har en gravid fru som han skulle kunna fira deras egen första jul med om det inte var för att han inte vill fira i Södertälje tillsammans med hennes familj. Så när mamma gav svar fick hon luren i örat. Nu tycker man att han borde skämmas men tyvärr har han inte den insikten. Han upprepar hela tiden sitt dåliga beteende även om man säger åt honom. Personligen åkte jag, efter ett kontrovers, hem till honom i somras för att ställa honom mot väggen en gång för alla. Inte roligt men nödvändigt...Jag sa, att nu ska jag, mot mina principer sänka mig till din sandlådenivå för att du ska förstå vad jag talar om. Sedan attackerade jag honom med de otrevligheter han öst över oss. Ilskan i mig brann, och jag avskyr sådana här situationer för de leder ingen vart men det var ändå skönt att konfrontera honom. Härefter lämnade jag honom åt hans eget öde, för jag vill inte längre ha med honom att göra. Trotts att han vid tillfället sagt att han inte ville vara min vän utan bara min sambos har han vid flera tillfället nu så här efteråt försökt få kontakt med mig genom sms. Ska vi plocka svamp? Fika? Prommenera? Ikea och till sist, om jag känt skillnad, då jag var gravid om det var pojke eller flicka? Jaha, sa jag till mor och dotter nu ska han ha barn. Ingen log, utan istället känns det skittråkigt och oroligt. Anledningen till detta är oron över hur han kommer att bli som pappa en våldsam barn- och kvinnormisshandlare.



Pappa hade ett beteende som lillebror. Han misshandlade både oss barn och vår mor under 12 års tid. Vår far var som min lillebror social, utåtriktad och trevlig mot sin omgivning. Men mot de närmsta var han ett riktigt monster. Min barndom var allt annat än lugn, trygg, harmonisk, stabil, utvecklande.......Vi barn levde i konstat rädsla men för att korta ner denna historia hoppar jag till att det bara  var tre av oss fyra barn som upplevde och växte upp med vår far därför att lillebror föddes strax innan skillsmässan vilket skonade honom från framtida men. Han fick aldrig uppleva pappas dåliga sidor, han blev aldrig utsatt för misshandel, aldrig ratad utan snarare tvärtom. Pappa favoriserade honom redan från födslen. Så han kan inte skylla på det kulturella eller sociala arvet för sitt eget beteende. Men jag har alltid haft en teori om att vår pappa var allvarligt sjuk, ex sociopat eller psykopat, för jag kan inte tro att en frisk människa skulle vilja skada sin familj eller alla andra som kom i hans väg för den delen. Utan troligast var att han var sjuk på något sätt men att han inte blev diagnostiserad berodde på att han själv aldrig såg sig som trasig. Tyvärr! Han dog ensam på en bänk när han var 50 år utan att någonsin fått tillbaka kontakten med oss barn. Tragiskt framför allt om han var sjuk, eller hur?
Nu är jag rädd för att min lillbror är likadan som sin pappa. Att han ärvt denna trasiga gen som skapar detta moster. Lillebror har som sin far utvecklat beteendet succesivt under 20 års åldern och det blir bara värre och värre ju äldre de blir. Nu när han själv ska ha barn fasar jag för att de kan vara i fara redan innan de är födda. Men hur ska vi få honom att söka vård när han själv anser sig vara normal? Hans fru, som inte känner oss, har inte en aning om vilken situation hon är i. Jag har flera gånger tänkt ta ansvaret och tala om det för henne men  inte riktigt bestämt mig på vilket sätt?
Samtidigt tycket jag det är underligt att hon inte undrar varför hennes nya man inte har någon kontakt med sin familj. Hade det varit jag hade jag inte köpt prat som att vi är idioter, eller något annat...Inte om jag flyttat med ett barn från Södertälje till en ny karl som jag inte känner eller vet något om sedan innan. Hade blivit fundersam, framförallt om det är som jag förstått att hon själv har kontakt med sin egen familj. Inte skulle jag tycka det var värt att flytta så långt för en karl som har taskiga familjerelationer! Bruden som är 40 år, har bara blivit tvärförälskad i en okänd man och hals över huvud kastat sig in i det. Förfärligt, hon har redan två barn, en som bor här, en som är på ett ungdomshem i Södertälje,  för att hon inte mått så bra....Men hon har gått på KTH, så vi får hoppas hon vet vad hon gett sig in i och drar sig ur vid första slaget.......eller förnedringen. Hon har förmodligen ännu inte märkt att han förförljer henne, snokar i hennes saker, kollar smsen osv......Ska jag tala med honom om hans sjukdom???Innan det kanske är för sent??? Får se....

Var ute med Mojje tidigare då jag med fasa upptäckte att det var julpyntat i vissa fönster:O Stakarna var tända och balkonger inklädda i granris med belysning. Ångesten bara kröp över mig...jag vet inte ens var mina juldekorationer finns. Febrilt försökte jag fundera ut var de kunde ha lagrats vid flytten, men blev inte klokare. Dessutom skulle jag faktiskt vilja ha något nytt då det jag nu äger hängt med sedan tidernas begynnelse. Nu är stakar och stjärnor i helt annan design, inte som mina i halm och fur. Förresten är stjärnan i halm gles av att legat och skavt ihop med all annan julpynt i 24 år. Alltså inte så vacker längre. Julpynt har jag inte köpt på många år utan det har blivit samma gamla vanliga som dragits fram varje advent. I början på nittiotalet hade jag mycket julpynt framförallt tomtar men efter hand har de gått sönder så nu är det bara ett fåtal kvar.

Varför biter min hund mig i fötterna varje gång jag sitter och bloggar? Funkar inte detta börjar han gny högljut samtidigt som han stirrar på mig. Om jag nonchalerar honom hoppar han upp mot min axel och börjar kloa mitt ansikte. Jag har varit ute med honom, han har kissat och bajsat....jag har lekt med honom, men ändå håller han på. Han har leksaker utspritt i hela lägenheten ibland puttar han till dem med nosen, men sen går han vidare. Han har också ett behov att ta isönder allt han äger. Får han en ny nalle biter han först av ögonen därefter nosen, härefter drar han ut innandömet  och slutligen lämnar han nallen som nu sr ut som en veckas gammal ballong där den ligger övergiven på golvet. Medan jag skrivit detta har jag fått öppna ut till balkongen fyra gången för att han hela tiden ska ut där. Men han är en smart vovve.... upptäckte jag för ett tag sedan....först gnällde, gnydde, hoppade och kloade han för att få uppmärksamhet sedan gick han till balkongdörren och gnydde samtidigt som han stirrade på mig...då sa jag - vill du gå ut?...Öppnade balkongdörren men han stod kvar inne. Då sa ,jag skulle du inte gå ut? ..Då tittade han på mig på ett alldeles speciellt sätt....men stod kvar ....då plötslig fattade jag...Han talar om för mig att han vill gå ut...Aha...Så nu vet jag att går han till balkongdörren och stannar kvar när jag öppnat vill han gå ut...smart va? Men just idag har han inte fått sin vilja igenom för jag har nyss varit ute med honom. Mojje skulle om det gick varit ute hela tiden. Jag ska försöka göra detta möjligt för honom inom snar framtid för det förtjänar han..den lille godingen.
Nu ska jag röja upp lite här hemma sedan ska jag nog till systra och höra hur hennes helg varit....Ha en fortsatt bra dag..:D

  
Ja ha, då sitter jag här igen istället för att gå och nanna i sköna sängen.  Varför kan jag aldrig komma i säng i tid? Men natten är så lugn och det finns inga måsten därför sitter jag här och surfar runt . Jag  finner egentligen ingenting men massor av intressant om någonting därför kan ibland natten  bli sen eller ... rättare sagt morgonen  nära.

Tidigare idag har jag tagit avsked till sonen som skulle hem till Karlskrona för att spela innebandymatch. Det har varit så mysigt att få rå om honom lite. Igår när han somnat  satt jag och tittade på han en stund och insåg att han nu är vuxen på riktigt. Han fyllde 18 år för snart en månad sedan och i torsdags skjutsade jag honom till pliktverket i Kristianstad där han skulle mönstra. Min bebis får alltså bära vapen nu, han kan användas som en pjäs i något krig. Hemskt.... Tur att vi bor i Svedala...Om vi bott i USA nu hade det varit fasansfullt. Mitt hjärta skulle brustit om  han skickats ut i ett krig som till Irak , och det hänt honom något..vill inte tänka på det bara.
Situationen  är inte samma vad det gäller döttrarna. (Även om det kan hända andra hemskheter, men det gäller ju alla) De behöver man inte skicka ut i krig. Somliga väljer visserligen att göra lumpen, min ena dotter var inne på det när hon var yngre, men hon valde dansen istället, tack o lov. Min andra gumma är som sin mor ,lite mer rädd av sig , så hon skulle inte tänka tanken ens.
I morgon är det söndag och jag ska åka till lilla mamsen som legat sjuk några dar. go´natt

Valpinvasion i Ystad.

Längtar till jag kommer hem till er i början på december. Då ska vi leka och busa:DDD

Här ligger min baby med syskonvalparna och gosar.....

Fina vi är va? Mys mys med lillen:)

Idag har vi besökt lille valpen)))) En riktig liten skönhet! När vi kom till Kenneln möttes vi av 10 härliga, runda om magen valpar som allihopa var lika söta. Vi har suttit hela eftermiddagen och kelat än den ene än den andre. Om vi själva skulle valt ut någon hade det varit svårt för de var härliga allesamman. Faktiskt utmärkte ingen sig som det brukar göra. Men vår lille valp var ändå gulligast. Liten, vit och svart. Mojje kunde inte sluta nosa på oss när vi kom hem, han sög nästan bomullet ur min tröja. Den 5 dec ska vi ,om allt går bra, få hem honom, vi längtar:) Vitog bilder som jag kommer att lägga ut så småningom.
Snart ska jag hämta sonen på stationen. Det är första gången han kommer hit till oss i Hlm. Imorgon ska han mönstra i Krstd därför valde han att komma hit för då slipper han resa 2 timmar i morgonbitti. Det ska bli så härligt att få träffa och rå om  honom i några dagar. Lite god mat och lite mys får det bli.
Fick nyss vetskap om att min dotter i Norge eventuellt ska vara på hemgång. Härligt om det är så för jag längtar ihjäl mig efter henne också. Snart  kan kanske hela ligan samlas på ett ställe samtidigt, det har inte hänt snart på ett år. Nu ska jag upp till stationen/ Ha de/

Nu börjar det igen! Min dotter ska pierca sig. Hon har sedan 12 års ålder hållt på med detta trams. Hon har tjatat och tjatat slutligen hade hon fyllt öronen med olika piercingar. Vid 18 års ålder åkte de ur men nu har något hänt igen. 23 år gammal börjar hon suckta efter en piercing i överläppen. Till saken hör att hon är den vackraste, med de mest fantastiska ansiktsdrag man kan tänka. Munnen  som är så fyllig med perfekta linjer ska hon nu fördärva med en spekning. Varför ser hon inte hur illa det kommer att se ut?  Jag säger verkligen inte detta för att vara en moraltant utan jag är estet som älskar vackra ting. Om något stör det vackra blir jag frustrerad. Det är så synd, så synd men så är det att vara mamma. Hon tror jag säger detta för att jag är just hennes mamma. Men ack så fel hon har. Hon ska vara så tacksam att hon är född med ett sådant vacker ansikte. Inte förstöra det. Hoppas hon inte gör det, jag håller tummarna och andan. Tydligen ska det ske imorgon.

Mycket orolig mamma

Igår  gjorde jag ett försök att slinga mig själv för första gången, men det  var allt annat än enkelt. Först satte jag  med våld på mig den förbannade hättan, sedan försökte jag dra ut slingor genom de förstansade hålen (upptäckte snabbt att det inte var annat än fejk, det fanns inga hål bara tryckta cirklar) med en medföljande virknål. Men det var omöjligt, istället körde jag virknålen med full kraft rakt in i huvudsvålen. Efter ett par blodiga försök  gav jag upp och fick kammat i medlet i stället.  Men varför är det så lite slingmedel i förpackningen? Det räcker ju inte till hela håret.. Jag väntar med spänning på resultatet.

2 timmar senare:

Telefonen ringde några minuter efter jag fått in medlet i huvudet, det var sonen som jag inte snackat med på några dagar. Efter 2 timmar sa jag att nu måste jag skölja ur slingorna som jag har i håret. Va? sa han,  du kunde väl ha sagt  att du slingade håret så kunde vi lagt på. Nää, det blir nog ok ändå, sa jag.  Efter en stund sa vi hejdå och jag gick in för att ta ur slingmedlet. Jag fick syn på mig i badrumsspeglen och hoppade till hur ser jag ut? Kritvit, ohps.. Det tog visst bättre än jag trott. Men efter ursköljningen och föningen så det helt ok ut,  så nu är jag jättenöjd med resultatet. Det är inte gult heller som det brukar vara efter en toning.

I eftermiddag ska jag till Höör för att besöka en djuraffär som min nya vännina tycker är superbra. De ska tydligen ha ett stort bra sortiment. Inte för att jag behöver något för tillfälligt men det är alltid kul att komma iväg lite. Fast som jag känner mig , så kommer det nog finnas något  jag bara "måste ha". Ha en fortsatt bra dag...

Nu har jag som många andra trätt in i facebook´s världen, men det är rörigt. Det tar ett tag innan man kommer in i den. Om jag ska jämföra är bloggandet bättre. Facebook känns lite stressande på nått sätt. Inte rent och snyggt som det är här på bloggen. Jag får väl se hur länge jag orkar hålla på...
Idag har jag slappat, slappat och slappat. Börjar bli lite rastlös nu. Det har ju varit så kallt idag så det var inget skönt att vara ute, fast ett par smårunder har det blivit. Nu har lilla Mijo åkt hem, det känns tomt, så tomt. Vem ska nu ligga och snusa brevid mig i sängen? Jo, jag har man, men det är inte lika mysigt när han ligger i samma säng för han spretar med ben och armar det brukar sluta med att jag hänger och klamrar mig fast på sängkanten utan täcke. Dessutom är min man inte som andra, hans kroppstempratur stiger när han vilar, så det blir som en bastu om han kommer för nära. Är jag taskig nu, kanske. Men det är inte illa menat utan ett konstaterande bara.
Jag var tidigare i affären för att handla mjölk. När jag kom hem fanns det en stor godispåse i kassen, det är väl konstigt. Så här blir det alltid när jag handlar, ändå kan jag marknadsstrategin, därför borde jag inte vara mottaglig för allt godis som följer mig mot kassan där det sitter en långsam kassörska som medvetet segar sig för att man ska göra dessa sockerinköp. De har säkert provision på denna försäljning. Gott var det iallafall, nu finns det inget godis kvar.
Undra vad som händer ikväll? Gick igenom texttv men där är inget. Jag har inga canvasdukar heller annars hade det varit nice att måla lite. Att gå på krogen finns inte om man bor i Hässleholm. Förresten det vet jag ju inte eftersom jag inte varit ute på krogen här på snart 4 år. Men det var inte något att ha då heller. Jag växte upp i denna håla och på den tiden fanns det stattshotelet eller Tropicstar att välja på. Problemet var att om det ena stället hade folk var det andra tomt men man visste aldrig vilket och inte vågade man lämna stället om man väl kommit in för "han" kunde ju dyka upp. Skittråkigt. Jag kom ihåg att vissa kvällar var det kanske bara 10 personer ute. Där hade man planerat, duschat, fönat- och lockat håret med locktång, sminkat sig med eyeliner, valt kläder i timmar, bråkat med pojkvännen om lov att gå ut, festat med den flaska kir med vännerna för att slutligen mingla på Tropic med 10 personer!! Och kom gjorde "han" inte heller. Besvikelse är det rätta ordet undra om det är likadant här idag. Får fråga systerdottern.

Då var det dags för hårda kalla vindar med regn piskande i ansiket. Visst är det fint med hösten men nu nalkas den bit på säsongen som är den mörkaste och tråkigaste tycker jag. Många håller nog inte med för de ser julen som hägrar med glitter och elljusstakar men det är inget för mig. När barnen var små var det kul för då var det för deras skull men nu kvittar det även om jag fortfarnade har barn. Men de är stora nu vilket innebär att de inte tror på tomten längre, så hela grejen har fallit platt. Hoppas vi blir bortbjudna över julhelgen, kanske dottern håller i det detta året, det hade varit underbart. Då hade det nog känts lite lättare. I och med vi flyttade ifrån barnen så är det lite splittrat nu därför är det svårt att hålla i trådarna. Sonen ska alltid göra något annat än hänga med mossan. Den ena dottern är i Norge så jag har bara (inte så bara) min förstfödda som vill umgås med sin lilla mammi för tillfället. Sonen ringde härom natten för att berätta att han var här i stan. (tillsaken hör att vi har bott här i 6 mån och han har inte varit här ännu) Jag blev jättelycklig och frågade, kommer du hit? Nä, vi är på McD på väg hem från en hockymatsch. Är det långt dit ni bor från McD. Nej, bara över stan, sa jag. Men det är ju en mil eller nått fick jag till svar. Snäll som jag är ville jag inte tvinga honom att hälsa på sin gamla mammi. Så nu får jag längta vidare och se om han tänkt dyka upp en annan gång. Han är glad och lycklig iallafall, det kunde jag få bekräftat efter jag besökte en sajt som har foton på dem som varit ute på PLAYBAR för att fira hallowen. Mammi ser dig!!

Seanser, medium, kontakt med andevärlden mm är så jäkla intressant. Om det är sant eller inte bryr jag mig mindre om. Detta är ett intresse jag haft i flera år, inte för att jag själv är ett medium eller ser andar fast det har ju hänt saker ibland som varit svåra att förklara. Idag har jag funderat lite kring detta.
De säger ju att själen träder in i kroppen vid födsloögonblicket och att det är vi själva som väljer vilket liv vi vill födas till. Alltså, bebisen väljer sina egna föräldrar. Det kan ju tyckas konstigt för vem vill födas i fattidom, krig, misshandel osv men tydligen finns det en mening med den kunskap vi får här i jordelivet. Det jag funderade på idag var problematiken nästan alla har med sin självkänsla då syftar jag mest på kroppens utseende. Vi är ju aldrig riktigt nöjda med hur vi ser ut, eller hur. Faktiskt känns det konstigt varje gång jag själv ser mig i spegeln. Vad jag ser är inte riktig hur jag själv upplever det. Ni förstår säker vad jag menar. Sen är det det här med vikten, det spelar ju aldrig någon roll om man är smal eller kraftig för man är ändå inte nöjd. Kan anledningen till denna självuppfattning vara att vi
inte "är" våra kroppar, eller vad man själv uppfattar sig som eller för den delen vad andra uppfatter en som? Nu blev det flummigt, men jag menar att vår själ och kropp är två separata enheter som inte har med varandra att göra? Är det därför jag får en smärre chock när jag ser mig på ett foto? Jag menar, jag känner ju inte igen mig själv. För att jag ska kunna få någon uppfattning hur andra ser mig brukar jag vrida foton uppochner. Men andra människor är inget problem att identifiera, de är alltid sig lika. Visst, är det lustigt. Är det på detta vis måste vi lära oss att se människan ur en ny dimmension. Visserligen är det väl det vetenskapen har gjort i många år men mina teorier syftar inte riktigt åt det hållet. Filosofin har ju alltid studerat människan men mer hela människan. Min teori är att vi alla är själar som valt ett skal att vandra på jordelivet i. Detta skal är komplext i och med det är ett system i sig och därför måste det skötas. Man skulle kunna se den som nödvändigt färdmedel för oss jordbundna. Kraskt, en maskin som vår själ intagit. Och en dag lämnar vi maskinen för att återgå till själslivet. Nu har jag snurrat till det ordentligt men så blir det väl om man umgås med sig själv förlänge.

Jag sitter ofta av nyfikenhet och läser olika bloggar, det är så intressant. Det finns ju så många men ändå är de så olika, då menar jag innehållet. Ibland känner jag för att göra inlägg på vissa och har gjort det också, fast det känns inte riktigt bekvämt. För på något vis känns det som jag spionerar i någon annans dagbok, eller något. Men de flesta vill väl att man ska läsa och kommentera inläggen, för det gör ju dem synliga. Självklart är det det som är meningen, det är ju en form av bekräftelse om någon ser en eller engagerar sig att kommentera innehållen. Anledningen till att jag tycker det känns lite besvärande är nog ovanan att möta någon på detta vis. Vi i Sverige håller ju ett visst avstånd till våra medmänniskor, ett avstånd som gör att vi känner oss bekvämma. Kommer någon för nära inpå backar vi automatiskt. Och det är nog detta jag upplever när jag läser någon annans blogg. Men man vänjer väl sig, hoppas jag. Andra människor är ju så intressanta och bloggandet ger möjligheter att nå ut eller in i andra människors världar.

Här är nog den lille valp som vi kommer att (eventuellet, inget bestämmt ännu)
vara fodervärdar åt. Han ska vara svart/vit iallafall det vet vi och det är denna men det är en tik i kullen som oxå är i dessa färger. Go är den det är säkert;)

Detta är kanske den lilla valp som vi kanske ska ha på foder. Vi får se på torsdag nästa vecka. Söt är den iallafall. I morse blev jag uppringd av grannen som väntade borta i rastgården med sina hundar, där var också lille Tveback med sin matte som är veterinär. Jag vill också berätta att just nu luktar det bränt järnos här hemma så jag nästan kvävs. Sambon hade satt på spisens plattor på full effekt, tänkte väl laga något, men försvunnit ini spelets värld. Farligt, men jag var nog strået värre härom dagen då jag damsög. Efter gått över kök, hall och sovrum kom jag åter ut i hallen och kände en stark brandrök. Men va fa..? Ute i köket stod en eldslåga på en halvmeter mitt på köksbordet. Jag hade när jag damsugit slängt upp duken över värmeljusen som stod och brann men glömt det i städivern. Snygg.. Det gick tack o lov bra efter min strategiska räddningsinsats. Tur var att det var en bomullsduk för hade det varit någon i syntet hade nog elden tagit mer fart. Efter detta har jag blivit lite paranoid, lite rädd för det här med att ha ljus brinnande lite här och var i hemmet. Råkar ni ut för något liknande nu i juletiden ta det lugnt så går det oftast väl. OBS jag satte visst in fel bild här, är lite ny på detta.

Tisdag och Dr Phil är på TV. Visst känns hans analyser som självklarheter? Han är nog lite överskattad i USA men jag hade gärna bytt med honom för han tjänar en del och pengar är alltid bra att ha. Jag och vovvarna har precis kommit hem från en lång härlig skogsprommenad,det gillar de verkligen. De fick upp ett spår på stigen som de hysteriskt satte efter. Vi hade dessutom sällskap men en trevlig kvinna med två vovvar. Den ena heter Tveback och är en valp som Mojje brukar leka med. Kvinnan var dagmatte åt honom. Hundmänniskor är så trevliga. Jag rekommenderar verkligen att skaffa hund. Jag kan tala om att en helt ny värld öppnas. Själv har jag varit livrädd för hundar i hela mitt liv. Mötte jag en så gick jag omvägar. Jag förstod inte varför man hade hund. En hund var som en insekt, helt betydelselös. Men ack vad fel jag hade, självklart var det rädslan som framkallade detta agg. Så förra sommaren, då min dotter köpte sin lilla Mijo blev jag helt förälskad i dessa varelser. Det tog inte lång tid innan vi köpte Mojje. Min hundrädsla var som bortblåst, jag blev nästan naiv. Plötsligt satt jag och kramade om vilken hund som helst, spelade ingen roll vilken ras, stor eller liten. Idag har jag blivit lite mer restriktiv, mest för Mojjes skull för det kan finnas vissa risker om man skulle möta fel hund.
Jag har ju märkt sedan han blev vuxen att han inte gillar vissa hanhundar. Är den andra hunden exempelvis en stor vuxen pitbull- eller rottishane tycker jag inte att de bör vara i samma hage, framförallt inte om där finns andra tikar. Men det är underbart att vara hundägare man träffar så många trevliga personer för hundägare är jättetrevliga + att man ofta är ute.

Nu längtar jag efter snö. Sitter här och surfar om olika skidresmål och får en sådan längtan. Det finns inget bättre än vara i norskafjällen på vinter. Årstiden får en helt annan innebörd. Folk är ute, fjällen är vita och när det blir kväll lyser månen upp så starkt att det är inga problem om man vill ta en kvällsprommenad. Varje morgon vaknar man av att solen går upp över en topp, klimatet är stabilt (oftast sol), efter en god frokost bär det av på skidor över fjällen eller ner till skicentret för alpinåkning och när kvällen kommer tar man en bastu. Tänk att vi fick förmånen att få uppleva detta under 7 månader i vintras www.harahorn.no eller www.hemsedal.no Underbart! Visst vi jobbade oxå, men vi hade mycket fritid.
Får se om detta kommer att upprepa sig någon annan gång. Heja Norge.

Gullig va? Nej detta är bara ett skämt. Stackars vovve.

Egentligen är jag inte fixerad vid denna men jag fick precis en påminnelse om den när jag såg en annons här på min blogg om dating regestrering för dem som är 40+. Med förfäran insåg jag, om jag var singel skulle det vara där jag skulle reggat mig. Jag hör alltså till 40+ gruppen nu, hur f.. gick det till? När jag tänker efter, borstade jag inte gruset ur byxvecken nyss? Detta minne är så starkt, inte kan det vara 35 år sedan, men så är det. Tiden går så fort. Inte för att jag skulle vilja vara i någon annan ålder än den jag är, men hur blev det med allt som jag planerade göra? Exempelvis. När jag blir stor ska jag göra som jag vill, jag ska bestämma, ingaen ska tala om för mig hur jag ska göra! Hur blev det med det? Kommer jag någonsin göra vad jag vill eller bestämma vad jag vill! Konstigt, eller hur? Ingen talar visserligen inte om vad jag ska göra för det behöver de inte jag gör det ändå. Ibland blir jag rebelisk, då väljer jag att inte göra någonting. Detta är väl också konstigt för detta visar att om jag skulle bestämma osv skulle jag inte göra någonting, lite sorgligt eller hur. Hur blev det så? Snart är jag lastgammal och då kommer jag förmodligen sitta, som många andra, i en gungstol och ångra allt jag inte gjort, samtidigt som jag inte bryr mig om det jag idag ångrar jag gjort. Flummigt kanske? Hoppas ni förstår poängen med det hela.

Ja, man blir ju frustrerad när uppkopplingen inte funkar. Hela vardagen är avhängd på att vara connected, men nu får vi hoppas på att det ska flyta på framöver så jag kan hålla bloggen uppdaterad.
Idag fick jag och samboen en härlig nyhet! Vi ska bli med valp igen, om nu allt flyter på. Genom en hundvän har vi blivit rekommenderade som fodervärdar åt en liten cocker hane. En alldeles liten urgullig hundras. Visserligen har vi velat ha en stor hund, helst en Gordon Setter, men det gör ingen skilland. Liten eller stor spelar ingen roll, alla har en speciell personlighet som gör att storleken inte är av betydelse. Oavsett storlek kräver de lika mycket även om alla inte anser det. Jag lägger otroligt mycket tid på vår lilla Mojje. Om jag jämnför med mina 3 barn så är det lika mycket arbete med en hund. Nästa vecka ska vi resa till Ystad för att besöka lillen, underbart;)
När jag var liten, faktiskt fram till förra sommaren, var jag skiträdd för hundar. Jag har gått omvägar för att slippa komma för nära dem. Så när min dotter förra sommaren sa att hon ville köpa hund blev jag ju inte överlycklig men gick ändå med på det med vissa förbehåll som allergiska besvär osv. Samma eftermiddag som diskussionen kom upp köpte hon Mijo och jag blev helt förälskad. Herregud vad underbart det var med hund. Var det detta jag hela livet hade varit så rädd för? Nu låg jag på golvet och lekte med Mijo hela dagarna. Och inte långt efter detta köpte jag och sambon Mojje. Självklart gjorde vi som alla andra. Vi skulle bara titta men kom hem som hundägare. Fast vi fick faktiskt vänta på honom i två outhärdliga veckor. Så kan det gå.